Vad e jag liksom utan dig?
Vem är jag? haha faktiskt ironiskt man frågar sig själv det, man vet väl?
nee faktsikt inte just nu, känns som jag e olika personer beroende på vad jag gör.. på jobbet är jag en person, med vännerna en annan och en annnan med eric.. men den största skillnaden är den jag är när jag är själv, för det är den som jag tycker minst om, men är det jag? ?

Denna sommar har jag förändrats anser jag, har insett vilka som är mina verkliga vänner och just nu känns det inte som det är så många faktiskt, finns bara en person som jag kan dela med mig av mina känslor just nu, Anja. Hon är den enda som förstår. Och visst underbart o ha henne, men önskar ändå det fanns fler så hon slapp ta allt skit hela tiden. Ibland känns det som faktiskt ingen förstår hur jag faktiskt mår, för jag BORDE ju må bra, har väl inte så mkt o klaga på? näää, då ÄR jag glad då. ok blir alla glada då??

Helt sjukt, mamma o pappa var här.. o frågade bara hur jag mådde för jag verkade nere, och jag bröt ihop totalt och började stortjuta, länge sen jag grät så... så mkt jag aldrig kan berätta.. önskar saker va så annorlunda, vill vara liten igen och få vara ledsen, nu känns det som man faktsikt inte får det, om man inte har en jävligt bra anledning. Inte som nu. Just nu känns det som hela min värld faller i bitar och jag står bara o tittar på och gråter. låter kanske sjukt larvigt, men så känns det faktsikt. Även när jag umgås me folk känner jag mig ensam inombords. Jag kan vara glad en dag, men ändå känns inget riktigt äkta, fan det e så svårt att förklara.

Åh jag kan inte förklara...:/
Hur fan ska man kunna jobba när allt faktsikt känns så sjukt skit?
Och den som säger jag inte får vara ledsen, kan hålla käften, för den vet antagligen inte ett skit om mitt liv eller vad jag faktsikt går igenom.


/alone