Idag är det 13 år sen min farmor dog... På kvällen fick vi det tråkiga samtalet.

Det värsta är att jag känner inte direkt saknad. För jag minns heller i princip inte. Hur kan jag inte göra det jag var ju förhållandevis stor när hon dog? Vi såg inte superofta, fast hon bara bodde i mjölby... Inte jättesällan heller, men inte allt för ofta. Så himla tråkigt. Tråkigt hon inte fick se hur jag "blev". Men jag minns farmors begravning. Min pappa är ganska kall och hård. Men också kärleksfull, men lite svårt och komma åt det. Men minns att jag tittade på honom på begravningen och jag såg att tårarna rann. Men när han såg att jag tittade på han gjorde han ngn rolig min för att försöka visa att han inte var ledsen.. :( Nu i efterhand ångrar jag att jag inte tog hans hand eller något. Sa något bra? Men när man är lite yngre tänker man inte på sånt.. Gjorde i alla fall inte jag då. Tyvärr. Önskar jag funnits där för honom då..

Min morfar saknar jag mer.. Fast vi såg ännu mer sällan de bodde i Stockholmstrakterna mestadels. Han dog den 2:a augusti året innan. Men honom kände jag mer kontakt med ändå. Han brydde sig mera. Greta brydde sig med, men hon och jag hade svårare att prata.. 

Men man tänker till på sånahär dagar. Speciellt med tanke på att jag inte har någon. Min farfar tog när jag bara var ca 1 år gammal. Min mormor lever ev, men vill ju inte veta av oss. Min plastmormor är troligen död också, alkoholist, och sist vi kollade upp hennes personnumret så fanns ingen med det personnumret kvar:(  

På jul satt vi o kollade på gamla filmer då kände jag tårar när jag såg farmor. För då mindes jag mera. När jag såg henne röra sig, hennes röst och jag insåg jag mindes mycket mer när jag såg allt som film. Det är mycket man önskar man gjorde annorlunda. Att jag tagit mer kontakt. Att jag bjudit till mera. När jag var liten var jag ganska blyg.. Jag önskar vi åkt mer till dem och jag fått mer kontakt med henne.

Min morfar hade jag också velat känna bättre. Mamma har så otroligt mycket fint att säga om honom. Hon saknar honom varje dag. Han var världens snällaste. Ett annat minne av honom är när vi spelade kort kanske sista gången vi sågs minns inte, så hörde han inte vad jag satsade (vi körde plump) och jag blev jättearg för att han inte hörde vad jag sa. Han hörde dåligt och jag pratade tyst. Men då fick jag värsta arga anfallet... Så dumt. Så öndigt.

Jag önskar jag kunde resa i tiden. Säga hur mycket jag älskar dem. Varit med med dem. Ha fler minnen med dem. Varför är döden så bestämd? Jag önskar det fanns en lucka man kunde gå någon gång ibland och hälsa på. Få en kram. Att bara få lite kärlek och lyckoönskningar. Jag vill höra att de tycker om Eric, att de vet han gör mig lycklig. Att jag pluggar till något jag vill bli och kommer förhoppningsvis få ett bra jobb senare. Ett bra liv.