Nä nu orkar jag inte mera. Jag känner det. Jag har gett upp. Min kropp har gett upp.

Tog tag i min träning igen och cyjlade ner till worldclass... tränade en kvart, gick kanon. sen vände det. fick ondare och ondare. tillslut kunde jag inte ens hålla i handtaget utan att bli tårögd. så jag lät bli. tränade bara en halvtimme, 500 kcal, sen orkade inte axeln mera. satte mig på cykeln hem. gick bra första minuterna. sen värre. och värre. tillslut hoppade jag av cykeln och skulle leda den, men gjorde om möjligt ännu ondare. hoppade upp på cykeln igen och fortsatte cykla. tänkte hela tiden "när jag kommer hem då får jag gråta". hela tiden. hela tiden. sista trappstegen upp till lägenheten kändes som en evighet, jag orkar inte. när jag vred om nyckeln brast det och jag började stortjuta. liggandes på golvet i hallen. och eric är inte hemma. jag är alldeles ensam.

jag orkar inte ha ett liv som är såhär. vissa dagar hyfsat, ont, men ändå så jag kan leva med det. och vissa såhär. vad jag har gjort? jo jag antar jag har skrivit för mycket på talvan? kan vara så.. eller att det helt enkelt är en förjävlig dag. en såndär dag så jag inte förstår vad jag själv har gjort för ont för att må såhär.

jag har stora funderar på att gå hos en psykolog och prata om det. prata om smärtan och hur jag klarar att leva med den utan att få dumma tankar.. hur jag liksom lär mig att leva med den utan att bli djupare deprimerad än vad jag redan är..

o jag vet jag inte alltid säger heelt som det är när ni frågar hur jag mår. det är för jag försöker att inte tänka på det. att varje dag svara "ah jag har ont".. kan omöjligt släppa det då..

ps. ingen behöver skriva "stackars dig" eller dylikt. skriver inte för att få sympati, jag vet vilka som bryr sig i vilket fall. skriver idag bara för jag behöver skriva av mig. behöver få allt svart på vitt för att orka. för att orka tänka att det kommer en dag, en dag som inte är som idag. ds